Lee Unkrich är en länge medlem i det kreativa teamet på Pixar, och har ursprungligen börjat där som filmredaktör. Han flyttade upp till co-director på Toy Story 2 innan han fortsatte som co-director för Monsters Inc. och Finding Nemo. Unkrich gjorde sin solo-regi-debut på Toy Story 3 och är tillbaka som regissör för Disney Pixars Coco med co-regissör Adrian Molina. Adrian Molina började på Pixar och arbetade som en 2-D animatör på Ratatouille. Senare fortsatte han som storyboardkonstnär på Monsters University och Toy Story 3. Han fortsatte sedan att skriva för The Good Dinosaur innan han började sin första manusföreställning på Disney Pixars Coco. Han flyttade sedan till att bli medregissör för filmen. Båda har gått ihop för att få Disney Pixars Coco till liv, som kommer att debutera i teatrar den 22 november 2017.
Screen Rant fick chansen att chatta med regissören Lee Unkrich och medregissören Adrian Molina på pressdagen, där vi diskuterade vad det betyder att ha mexikansk kultur representerad i en Disney-Pixar-film, hur mycket av deras egna familjers upplevelser hjälpte till att påverka film, och vilka traditioner från Dia de los Muertos de var mest glada att få till liv på skärmen.
SR: Ni fick mig att gråta i en film, ännu en Pixar-Disney-sak. Detta händer alltid. Det är dock fantastisk film.
Adrian Molina: Tack.
SR: Hur mycket betyder det för dig att få den mexikanska kulturen representerad i en Disney-Pixar-film?
Adrian Molina: Jag tycker att det är underbart, och du vet, när vi planerar att berätta historier det alltid handlar om, vet du, vem är dessa karaktärer vad är den här familjen? Men, du vet, all vår forskning och alla våra studier av Dia de los Muertos och teman bakom själva traditionen, blev det mycket tydligt att detta är något som inte bara kommer att vara meningsfullt för dig vet, mexikaner i den mexikanska kulturen att det kommer från, men det här är något som verkligen kan röra världen för att de alla kommer från familjer, och för att få detta exempel på ett sätt att årliggöra, minnesmärka och leva de människor du älskar. Jag tycker att det är något så vackert och att vara stolt över, och att det kommer från en kultur som Mexiko.
SR: Tala om familjen, hur mycket påverkade din egen familjupplevelse filmen?
Lee Unkrich: Tja, din påverkade förmodligen verkligen att det var mexikansk-amerikansk men du borde prata om. Min egen familj, jag är inte Latino men jag kom från en stor, bullrig kärleksfull familj. Trots att min kultur är annorlunda än Miguel-kulturen såg jag definitivt mycket gemensamhet mellan min familj och hans egen.
Adrian Molina: Jag växte upp i en multigenerational familj. Mina morföräldrar flyttade från Mexiko för att leva med oss när jag var på gymnasiet och gymnasiet, och du vet att vi talade olika språk. Vi var från olika generationer, men det fanns en kemi att leva i ett hushåll med människor som är dina morföräldrar och dina föräldrar och små barn, där du lär dig hur livet är i alla dessa stadier på en gång. Och för att kunna se Miguel och hans familjs rörighet, och hur de alla behandlar dessa traditioner på ett annat sätt beroende på var de är i livet. Jag trodde att det var något som var riktigt vackert att kunna representera på skärmen.
SR: Det är fantastiskt. När jag var liten gick jag till Olvera street. Jag grupperar här i LA, och jag gick på Dios del los maurte. Fick jag det rätt?
Adrian Molina: Dia de los Muertos.
SR: Ja! Jag gick under den tiden och det är vackert. Det var en vacker tradition. Nu, vilken del av traditionen var du mest upphetsad att ta med till filmen?
Lee Unkrich: Jag menar, vi var glada att ta med oss de saker vi visste om, det fanns bara så mycket vacker folkkonst och färg som omger Dia de los Muertos och vi ville ta med allt det på skärmen. Jag var upphetsad över möjligheten att få skelett till liv och bara slags alla animeringsmöjligheter vi skulle ha med det. Men det jag tror att jag var mest upphetsad över början var att lära mig om allt vi inte visste och alla saker som vi kunde göra en del av filmen, och det var inte förrän vi åkte till Mexiko på de många forskningsresor som vi åkte på, att vi började lära oss så många saker som vi slutade integrera i filmen. Och det var underbart att kunna göra det och skapa en berättelse som var helt annorlunda än vad vi kunde "Vi har bara drömt upp från våra fantasi utan att ha besökt Mexiko.
SR: Intressant. Var det någonsin en tid i ditt liv där din familj kanske inte har stöttat dig eller din konstnärliga frihet per säga och hur grep du ditt ögonblick? Hur visade du dem att du grep ditt ögonblick?
Lee Unkrich: Min familj är främst superstödjande. Jag minns en gång när jag var liten att Disney skulle skapa en ny Mickey Mouse Club Show och jag ville verkligen gå på audition för att vara med. Jag ville verkligen ha det så illa och min mamma sa nej, du kan inte flyga ut till Kalifornien.
SR: Så du såg inte hennes ögonblick i den möjligheten.
Lee Unkrich: Jag gjorde det inte i det ögonblicket. Den gången jag tog mitt ögonblick, tror jag var när jag fattade det stora djärva beslutet att lämna den lilla staden jag växte upp i Ohio och resa till Los Angeles med drömmar om att bli filmregissör.
SR: Fantastiskt. Vad sägs om dig?
Adrian Molina: Du vet, jag har mycket tur att mina föräldrar alltid är mycket stödjande. Min pappa körde mig två och en halv timme till San Francisco på lördagar för att ta animationskurs, och så jag tror att det verkligen talar till vad som är möjligt när du har talang, och du har en familj att stödja dig. Miguel gör inte i början av den här filmen. Men jag tror att det är en värdig historia att berätta om hur du försonar dessa två saker.
SR: Du vet, en sak jag har lagt märke till med den här filmen som Disney gör bra … Disney-Pixar när jag gjorde alla påskägg. En sak som jag märkte är temat är dödskallarna. Jag försökte hålla jämna steg med skolantalet, men jag tror inte att jag gjorde det ordentligt. Hur många skallar …?
Lee Unkrich: Jag tror inte … Jag har ingen aning. Jag menar, vi försöker integrera dem var som helst och överallt i arkitekturen och i kullstenarna på gatorna. Och vi insåg till och med en gång att glödlampor ser ut som skalleformer också omfamnar det genom att göra filmen och eftersom jag på något sätt har stöd för känslan av en skalle. Vi letar också efter en hel del möjligheter att hitta oavsiktliga dödskallar där arkitekturen stod upp på ett visst sätt så att bara från den ena utsiktspunkten skulle du se typ av en skalleform, och det blev bara ett slags "Where's Waldo" -slag Vi hade bara kul att dölja dem var som helst och överallt.