Jag hade nöjet att se en tidig testvisning av Sam Raimis nya film, Drag Me To Hell den senaste veckan på en superhemlig visning i Burbank, Kalifornien. Det var minst sagt en grov kopia, som tillkännagavs för publiken innan filmens början, men jag brydde mig inte. Jag har varit ett fan av Raimis sedan hans ursprungliga razzia i skräck med Evil Dead så min spänning och förväntan var svår att hålla.
Drag Me To Hell är en varningssaga om en ung, ambitiös tjej, Christine (Alison Lohman) som tvingas välja mellan att hjälpa en gammal kvinna eller att fortsätta sin karriär inom bankverksamhet. Om du redan har gissat att Christine slutar bestämma sig för att hjälpa sig själv skulle du antagligen ha kunnat skriva resten av den här filmen.
Den gamla kvinnan, fru Ganush (Lorna Raver) förbannar Christine för att skämma henne framför hela banken efter att ha tiggat om hjälp. Detta sker i ett parkeringsgarage och är förmodligen det bästa exemplet på Raimis förmåga att skrämma, chocka och roa sin publik. Jag blev rädd för Christine men skrattade högt okontrollerbart.
När förbannelsen är klar börjar saker och ting gå väldigt fel för Christine. Efter ett besök hos en lokal psykiker inser hon hur allvarlig hennes förbannelse är. Hon kommer att dö inom tre dagar och dras till helvetet om förbannelsen inte upphävs. Christen springer till fru Ganush för att be om förlåtelse, men finner att den gamla kvinnan har dött. Med lite eller inga resurser ber hon om hjälp från den psykiska då förbannelsens mardröm blir värre för varje dag som går.
I slutet av den andra dagen avslöjas det för Christine att för att bli av med förbannelsen måste hon överföra den till en annan person. Med inga alternativ kvar förstår Christine att hon bara kan rädda sig själv genom att överföra den fruktansvärda förbannelsen till en oskyldig person, men kommer hon att kunna ta sig själv att göra det?
Sammantaget var filmen inte dålig, men jag undrade när saker skulle bli skrämmare eller roligare. Det är som om Raimi hade problem med att upprätthålla balansen som han en gång behärskade med Evil Dead-filmerna. Jag tror att skärningspunkten mellan grov humor och terror aldrig riktigt möttes på ett sätt som bibehöll en jämvikt mellan de två. Jag undrade ständigt om jag saknade något för att jag aldrig var riktigt rädd och aldrig helt roade heller. Filmen var lite av märket för mig, men ändå värt inträdespriset. Kanske kommer det att finjusteras fram till dess släppdatum.
Drag Me to Hell är planerad att öppnas den 29 maj 2009.